Rosa fluffiga moln…?

Det finns mycket som man kanske inte tänker på innan man skaffar barn. Innan vi fick sonen så läste jag på hur det är att vara gravid och om förlossningen. Men sen då? Det kommer ju ett liv efter BB också, men det glömdes liksom bort. Det är ju då det STORA arbetet börjar. Det är mycket jag har lärt mig, både om barn och om mig själv. Tidigare så har jag varit lättrörd, precis som min far, men efter sonen är det rent av löjligt så lätt till tårar jag har. Och det är egentligen inte hemska och ledsna saker som är värst, utan lyckliga tilldragelser som gör att tårarna rinner. Senast idag på ämneskonferensen på jobbet (!) så var det en kollega som fick beröm och då var jag tvungen att titta ner i bordet. För man kan väl inte låta tårarna rinna på jobbet, eller? Och det var ju dessutom inte beröm å mina vägnar utan till en kollega.

Andra saker är förstås att få en kram och ett ‘Hej mamma’ när jag kommer hem från jobbet. Då kommer sonen springande och ser jätteglad ut, och allt avslutas med en stor kram. Suck, dessa tårar.

Att se barn fara illa på TV är också jobbigt numera. Jag får rent av ont i hjärtat av barn som svälter, far illa eller är övergivna. Tänk om det skulle vara min son…

Lämna på dagis är heller inte så kul längre. Det börjar redan hemma med gråt och ‘nej hemma’, ‘nej åka maj’, ‘pappa ica’, ‘boja (=mormor), allt annat bara inte dagis. Gråtandes hela vägen till dagis och sedan hysteriskt när jag ska gå. Det sista jag hör (eller i alla fall nästan) är ‘maammmaa’. Känner man sig som världens sämsta mamma eller..?

Det jobbigaste, men också det bästa, med att få barn är nog den känslomässiga biten. Kroppen läker men utmaningarna för själen och hjärtat bombarderas men med dagligen.

Tack vare sonen är jag en annan människa än jag annars skulle ha varit. Och jo, tårarna började pocka på i början av denna meningen…