Jag har varit och jobbat lite på skolan i veckan. Det är mycket planering så här i början, dessutom hade jag en hel del rättningar kvar att göra. Egentligen borde jag läsa på romanen också, men när ska jag hinna det. Med åtminstone ett barn som alltid är vaket, dygnet runt. Nåja, det blir väl tid för det också. Fram till sommarlovet är det bara 21 veckor…

Hej vad det går! Nu har jag börjat få min fjärde tand och jag känner mig lite som Dracula eftersom det är huggtänderna som kommer. Dessutom har jag börjat intressera mig för att ligga på mage. När jag ska sova så rullar jag hellre runt än ligger som jag brukar. Så fort mamma sätter ner mig på golvet lutar jag mig mot något lågt och vips så ligger jag på mage. Har inte riktigt klurat ut hur jag ska göra sen, det är visst något med benen i kombination med armarna. Men just nu så funkar det att skrika på mamma för hjälp. Men det som jag tycker är roligast är att jag faktiskt kan hasa mig framåt på rumpan, med hjälp av mina klistriga händer. Nu tar jag mig ju någonstans för egen maskin, om än väldigt långsamt. Och när brorsan springer fram och tillbaka, och jag också vill vara med, så blir jag så himla arg att jag skriker. För jag hinner ju inte med!!

Idag så har jag lagat mat till Agnes. Det blev både fiskgryta och kycklinggryta. Kände mig faktiskt lite duktig.

Idag berättade mamma att hon hittat en gammal skattkarta på vinden. Spännande men lite konstigt. Pappa hjälpte mig att rulla ut och titta på kartan. Det fanns en del bilder på den som föreställde saker som jag kände igen – bland annat en spis och en dusch. När jag hittade fram till kryssen så fick jag uppdrag som jag utförde med bravur och för det fick jag gulddubloner. Jag tog dem snabbt och så gick jag. Bland det som jag gjorde var att jag och pappa byggde var sitt högt torn, mitt var högst. Sedan kastade jag bollar i en korg och gick på rep. Slutligen så kröp jag genom en tunnel och hittade en skattkista i slutet. Där fanns det ännu mer gulddubloner! Sedan så läste pappa ett brev till mig där det stod: “Jag bara måste ha den där hulasaken! Titta i julgranen.” Och vet ni, det hängde en rosa hulasak där i toppen på granen! Nu måste jag öva och öva, för det är lite klurigt det här med hulasaken. Inte ens mamma och pappa lyckades använda den. Den måste vara trasig…

“Om ingen ser dig äta den – har den inga kalorier.

Träning omvandlar bara fett, socker och stärkelse till smärta, kramper och lidande.

Om du dricker en cola light samtidigt som du äter en chokladkaka, kommer fettet i chokladen att nollas ut.”

Därför kommer jag bara äta på de tider ingen är hemma. Och ingen vill väl känna lidande, så träning går bort. Slutligen så köper jag hem ett lass med morötter för då kan jag äta hur mycket choklad jag vill!

Nu har även jag hasat in i lite mer avancerad teknik. Jag får verkligen inte grepp om det här nya med ipod, iphone, ipad. Vi har numera en ipad som verkar riktigt cool och visst kan jag använda den – hjälpligt. Men jag fattar/förstår/greppar inte tekniken och allt som hör till. En sådan enkel sak som  – vad används dem till? – brottas jag med. Och ända är jag inte teknikfientlig, tvärtom så är det kul med nytt. Men det är som om jag ska lära mig fysik – det går bara inte in för jag förstår inte orden, fattar inte sammanhang, helt enkelt hjärnan står som ett gigantiskt frågetecken och säger: men herregud det fattas ju ett konjugerat verb här…

Ge mig preteritum, det är solklart, och inte en massa appar…

Alltså, brorsan, det här är en pingisboll.

Nu är syskonsvartsjukan i full blom. Som tur är så är den än så länge av den snälla varianten. Arvid är fortfarande snäll mot sin lillasyster – ger henne leksaker (även om han ofta även tar ifrån henne hennes bebisleksaker), pratar/leker med henne och hon ska alltid med om vi ska någonstans. Vi får inte glömma henne, verkar han tänka. Det är istället storebror som helt plötsligt blir bebis igen. Inget ovanligt i det, utan helt normalt. Så fort Agnes är vaken blir Arvid liten igen och vill sitta i famnen. När vi ska klä på oss ytterkläderna kommer han krypande och gnyr lite sådär som bebisar gör. Då vill han ha hjälp, även om han kan klä sig själv. Vid matbordet vill även han bli matad även om han har ätit själv i en evighet. Han sätter sig också ofta på filten i  amningskudden, för där sätter vi ju ner Agnes. Men så är det ju att bli storebror. Jobbigt men roligt på samma gång. För ett tag sedan tog jag dessa bilder som säger en hel del om sonens känslor just nu.

Agnes spelar mest clown och försöker göra sig till hela tiden så att vi ska se henne. Och hon verkar se upp till sin storebror som hon följer med stort intresse. Hon är verkligen en social liten person. Här kommer en bild med början till clownsminkning.

Ja, nu är det kvällen före den stora dagen. Ikväll la vi ut julklapparna under granen så det första sonen kommer att se när han går in i TV-rummet är en hög med presenter – som han kallar alla typer av paket. Härlig känsla att få skapa något eget i vårt hem.

God jul på er allihopa!

En tur till lasarettet igen idag alltså. Väckte dottern klockan 7 så hon skulle vara trött till 9.45. Kommer upp på avdelningen 9.30 och då LÄGGER HON IGEN ÖGONEN! Seger jublar jag inombords. Begär att få vänta i ett tyst rum, så i en kvart står vi inne i ett omklädningsrum. Dottern sover för hon snarkar. Jag kan inte riktigt andas ut för det kommer ju ett kritiskt moment, när jag ska flytta henne från vagnen till britsen. 9.45 styr jag in vagnen i undersökningsrummet, efter att ha bett dem att sänka belysningen. Jag får på mig blyförkläde och sedan är det dags. Försiktigt, försiktigt lyfter jag henne ur vagnen, fortfarande klädd i sin overall. Hon öppnar ett öga men jag håller henne i famnen så hon blundar igen. Lägger henne sakta på britsen – PLING – ögonen öppnas. Jaha, är det dags av vakna nu verkar hon tänka. Jag lutar mig över henne och hyschar, stryker över pannan. Två gånger lägger hon igen ögonen, bara för att öppna dem igen. Nu tänker jag ‘förgrymmade unge’ inombords, men ler åt min dotter. Jag får helt enkelt stå kvar vid min dotter och försöka få henne att bara titta på mig. Jag pratar och pockar och hon tittar för det mesta på mig, även när maskinen går igång. (Låter som en tvättmaskin som centrifugerar). De gör två serier och sedan ska de tydligen ha jublat innefrån kontrollrummet. Ja, hon klarade att ligga nog stilla – i vaket tillstånd. Inte illa för en 8 månaders nyfiken bebis! Mamma är sååå stolt över sin duktiga dotter.

Alldeles precis har läkaren från barnmottagningen ringt. Allt ser bra ut, inga blödningar, utan bara gropen som är 3-4 mm djup och 3 cm lång. Nu skickas en förfrågan till neurokirurgerna om de anser att de behöver titta på dottern. Men just nu kan vi alla känna lugnet och fira en mycket god jul.

Efter många turer fram och tillbaka fick vi så äntligen komma till barnmottagningen på lasarettet. Där konstaterades egentligen inte mycket utan dottern skulle få tid till antingen röntgen eller datortomografi. Och då helst innan helgen. Jag och barnen åker direkt till Frasses för en lunch med sambon. Vi svänger förbi boja på Kupan för en uppdatering och DÅ ringer mobilen. Dottern får komma NU för en datortomografi. Jaha, in i bilen och hem för en snabblunch för dottern. In i bilen igen och iväg till lasarettet. Dottern är trött, vilket är bra eftersom man måste ligga stilla för undersökningen. Och som ni förstår så är det inte helt lätt för en bebis med spring i benen att vara still på kommando. Jag håller henne i famnen och ögonen blir tyngre… Men det är ju så spännande att vara på ett nytt ställe! Men jag kanske ska sova ändå…Men nu gick det visst någon i en dörr! Okej, jag pillar en stund på mammas halsband och gosar lite. Men kolla, nu får vi sällskap i väntrummet och dem måste jag ju titta på! Mamma tänker till och ger henne en flaska med välling. Mmmm, gott och visst blir jag lite sömnig. Men, oj nu pillrar det i benen igen så jag måste sätta mig upp.

Tror ni det gick att göra undersökningen?? Lyckades tigga till mig en tid imorgon också även om det inte egentligen finns plats i kön. Nu ska vi försöka med en förmiddagstid och då hoppas jag det går bättre.

Tyra kanske hade passat ändå på vår lilla dotter…